Maten smakade som papper, täcket i min säng nästintill kvävde mig, fötterna som tidigare burit mig fjäderlätt genom livet kändes blytunga, kläderna som tidigare suttit perfekt började bli för stora. Den psykiska smärtan blev liksom fysisk, någonting jag aldrig tidigare upplevt. Människokroppen är en ganska fascinerande apparat trots allt. Det är otroligt hur stark den är och hur snabbt den har möjlighet att reparera sig. För plötsligt, efter några veckor, smakade maten fruktansvärt gott, täcket kändes ljuvligt svalt, fötterna förvånansvärt lätta, kläderna figursydda. Det trasiga hade sytts ihop med någon form av osynlig tråd och smärtan började sina bort. Den klaustrofobiska känslan jag tidigare känt var som bortblåst och det blev lättare att andas, luften kändes renare och friskare. Jag överlevde den värsta månaden och nu kommer den aldrig komma tillbaka igen. Fy fan vad skönt. Det är så skönt att veta att dagarna bara blir bättre och bättre och att det finns så många andra fina. Söta med fräknar som säger att en skönhet klär i allt och att man är söt utan smink men också såna som kommer till en mitt i natten och håller om en när man ska sova trots att svetten bara rinner. Till och med såna som kysser med tänderna så man börjar blöda i läppen kan vara gulliga. 

 

Nu ska jag kolla på världens bästa Pretty Little Liars, alldeles ensam och det känns så jävla bra. 

P.S. Detta är kanske det bästa jag någonsin gjort.